Vi vet inte vad som var värst, kavlingen eller ugnen, och när de stora skärverktygen kom fram var vi många som höll andan men jag tror inte någon blev skadad, intakta konturer. Jag ser mig om men det är så tvådimensionellt allting, jag vet inte om alla är här. Efter ugnen fick vi ligga på galler ett tag, det lät som att de skulle stoppa oss i kakburken senare, men jag tror de somnade, så framåt natten när bara stjärnorna och adventsljusstakarna lyste i fönstren vågade jag viska tyst till dem som låg närmast. Pst! Rosa? Robin? Kan ni röra er? Det knakar lite i högen när någon rör på sig. Någon flyttar sig lite närmare över gallret, någon faller nästan ner mellan gallret och bakbordet. Alla sover nu och det är tyst i huset. Tipptapp. Tipptapp. Hörni? Det är fem år sen vi påbörjade det här skalgubbsprojektet, ska vi inte fira på något vis? Det knakar och knäpper lite på gallret. Vi samlar ihop oss nu, det är inte mycket man kan göra som pepparkaksgubbe men vi kan försöka göra något. Ska vi inte bara göra ringen som vanligt eller är det lite tråkigt, lite gammalt? Jag vet inte om alla får plats i ringen längre, vi kan prova. Tjugoen pepparkaksarkitekter börjar röra på sig och det tar en liten stund att samla allihop men vi tycker nog att det blev fint till slut. Vi ser ut som en femma. Fem år av skalgubbar i ring. Det blir bra, kan vi bara hålla ihop ringen kan vi nog klara oss några år till innan någon äter upp oss. Innan vi börjar fnasa i konturerna. Innan kristyren börjar mattas. Vi får se. Vi kan bli uppätna imorgon, lika bra att sjunga så länge vi kan. Två, tre fyr...
Varma Vinterhälsningar från dina Favoritarkitekter
Kram
Morten, Kalle, Rosa, Joel, Moa, Constance, Montsant, Monika, Johan, Katarina, Adam, Rebecca, Franc, Nils, Dina, Kudret, Alex, Maria, Simon, Robin & Björn
